Det är höst i Berlin 1977 under den s.k. ”tyska hösten”, då RAF (Röda armé-fraktionen) genomförde ett stort antal politiska protestaktioner, som ledde till en regeringskris i landet. Många av medlemmar i RAF fängslades och flera där dog under mystiska omständigheter.
Under bombkrevaderna är en ung balettelev Patricia (Chloë Grace Moretz) på väg till psykoterapeuten Dr Klemperer. Hon är förvirrad och verkar panikslagen och anförtror Dr Klemperer, att balettskolan tagits över av häxor. Därefter försvinner Patricia spårlöst. Den unga amerikanska baletteleven Susie (Dakota Johnson) blir antagen till den prestigefyllda dansskolan vars ledare är Madame Blanc (Tilda Swinton). Susie blir snabbt en favorit hos Madame Blanc och får ledande roller. Oron kommer, om Susie ska bli nästa offer i det mardrömsscenario som utspelas inom dansakademins väggar. Så börjar en skräckfylld och ganska obehaglig skildring om baletteleverna och deras mystiska ledare.
Filmen har inspirerats av Dario Argentos skräckklassiker Suspiria från 1977 (Flykten från helvetet). Det gav stor uppmärksamhet, när regissören Luca Guadagnino nu skulle göra en hyllning till kultfilmen från 1977. När nya filmen Suspiria premiärvisades på Venice Film Festival 2018 väckte den både chock och beundran. Den vann pris där för bästa specialeffekter och för filmsoundtracken ”A Suspirium” av radioheadsångaren Thom Yorke. Filmen nominerade också Luca Guadagnino för bästa film och till ”Queer Lion”.
Filmen är en märklig upplevelse. Under de två och en halv timme filmen varar smyger sig en obehaglig känsla på en, som när en balettelev blir föremål för häxorna gruvliga hämnd. Tortyrscenen är hemsk och överdriven. Tilda Swintons androgyna uppenbarelse ger ett eteriskt intryck med stark närvarokänsla i sin långa mörka klänning . Hon vann Oscar 2008 för bästa skådespelare i Michael Clayton. I Suspiria gör hon även rollerna som Dr. Josef Klemperer och Helena Markos, vilket visar hennes konstnärliga bredd i sitt uttryck. Dakota Johnson är kanske mest känd från Fifty of Grey, 2015, och Fifty Shades Darker, 2017, och Fifty Shades Freed, 2018. Hon gör sin Susie som en oskuldsfull, vacker och begåvad dansare och som vi inte anar ska förvandlas till något helt annat.
Suspiria är en skräckfilm och sparar inte på effekterna i bild och ljud. Skrik, ben knäcks och tortyr ackompanjeras av plötsliga musik- eller ljudskrällar. Filmen använder kända grepp i skräckfilmsgenren, som unga skräckfyllda kvinnor i mörka, hotfulla gångar med våldsamma angrepp av osynliga krafter. Slutscenerna med häxdanserna och ritualerna är inte så skrämmande, men bra iscensatta. Susie visar sig vara sänd av mystiska dimensioner till skolan för att knäcka de gamla ledarna, ta över regimen och gör det med besked. Dr Klemperer går igenom olika faser av fasa, men får frid och även häsningar från sin döda hustru.
Suspiria är i hög grad en kvinnofilm med få manliga roller. Det är en kvinnovärld befolkad av mannekängfagra unga kvinnor och äldre obarmhärtiga kvinnomonster. Hur ondskan uppstått eller vilket syfte den har förtäljer inte storyn. Men så sker sällan eller aldrig i skräckfilmerna.
Dario Argento och Daria Nicolodi, som har skapat karaktärerna i Suspiria, har inspirerats av de tre mörka mödrarna Mater Lacrymarum (tårar), Mater Suspiriorum (suckar) och Mater Tenebrarum (mörker) från Thomas De Quincys essä Suspiria de Profundis från 1845.
Filmeye by Jan-Eje Ferling
